Svart ekonomi – ett slukhål för de enkla jobben!

Regeringen, politiska partier och arbetsmarknadens organisationer talar alla om att skapa nya enkla jobb för att ett stort antal immigranter med låg utbildning ska kunna försörja sig själva.
Ett faktum som sällan diskuteras är att merparten av dessa jobb måste vara vita, kommersiella och mer än symboliska samt inte finansierade av skattepengar för att inte utarma den svenska ekonomin.

Det kommer att behövas mellan 111 000 och en halv miljon nya enkla jobb beroende på hur stor invandring av lågutbildade personer vi kommer att få de närmaste åren. Om vi ser så långt fram som till 2060, vilket Pensionsmyndigheten gjort, kan vi behöva skapa flera miljoner nya och enkla jobb.

Officiell statistik visar att det finns 240 000 jobb som karakteriseras som enkla och vita. Det är bara 5% av alla jobb och det procenttalet har varit konstant i 30 år fast det totala antalet jobb har ökat med 7% och folkmängden med 15%.

Utöver det finns det enligt beräkningar av Riksbanken upp mot 300 000 svarta jobb och sannolikt är majoriteten av dessa just enkla jobb.

Vad kan vi då göra?

Det finns två uppenbara möjligheter, antingen expanderar vi den svenska ekonomin så det blir fler vita jobb eller så ser vi till att den svarta ekonomin begränsas och de svarta jobben omvandlas till vita. För att upprätthålla vårt rättssamhälle och vår levnadsstandard måste båda möjligheterna genomföras i praktiken. Att skapa flera miljoner nya enkla jobb skulle kräva en total förändring av det svenska samhället till något som liknar 1800-talet eller någon av dagens mest outvecklade länder. Sverige kommer då att upphöra att vara ett modernt välfärdssamhälle!

Den tredje möjligheten, att politiker direkt skapar jobb som egentligen inte behövs och ingen vill betala för privat, är ett feltänk, som strider mot kravet att inte utarma den svenska ekonomin som redan är ansträngd, speciellt på kommunal nivå. Riktiga jobb kan inte skapas utan uppstår som en naturlig utveckling av en expanderande ekonomi och av innovationer. Ett begränsat antal skapade jobb kan vara nyttiga för samhället om viktiga funktioner som t.ex. bättre städning på sjukhusen, bättre snöröjning och parkunderhåll kommer att utföras, men alla sådana jobb måste göra verklig nytta annars kommer de att strykas vid första lågkonjunktur, vilket ju historien också visat.

Om inget alls görs kommer den svarta ekonomin att ”suga upp” nästan alla nya enkla jobb, då de svarta jobben är så mycket mer attraktiva för både (skrupelfria) arbetsgivare och lågutbildade arbetstagare. Den svarta ekonomin blir dessutom en fristad och täckmantel för grövre kriminalitet och kan komma att växa i ökad takt. Konkurrensen blir snedvriden och ärliga företag drabbas.

Det blir inte lätt att omvandla svarta jobb till vita då starka krafter motverkar. Benjamin Dousa skriver i en rapport (från 2014) från Timbro:
”I många invandrargrupper är dess strukturer, normer och institutioner starkare än det etablerade samhällets. De som jobbar på den svarta marknaden har uppenbarligen såväl efterfrågad kompetens som arbetsvilja, men stängs ute från den vita arbetsmarknaden på grund av de konkurrensvillkor som råder där, bland annat de höga ingångslönerna. Incitamenten är också sådana att det i jämförelse med att jobba vitt, många gånger lönar sig bättre att jobba svart, eftersom du då samtidigt kan få olika typer av statliga stöd.”
Ingenting tyder på att förhållandena är annorlunda idag.

Ett exempel är den svarta marknaden inom städområdet. Svartjobbet betalas med ca 400 kr/dag troligen skattefritt medan ett vitt jobb kanske betalas med 1200 kr/dag som beskattas. Om svartjobbet kan kombineras med försörjningsstöd så har det vita jobbet svårt att konkurrera. Det finns fall där det svarta jobbet har ”hyrts ut” till papperslösa för ännu lägre lön av svarta ”bemanningsföretag”.

Den skrupelfria arbetsgivaren är inte heller intresserad av att anställa vitt. Genom att verka i det dolda undviks mycket administration och de låga svarta lönerna ger stora marginaler. Den svarta arbetsgivaren ”behöver” inte heller ta hänsyn till varken arbetsmiljö, försäkringsregler, arbetsgivaravgifter, arbetarskydd, eller moms och kan dessutom ingå i ett större nätverk. Risken att bli avslöjad är liten då det mesta kan ske utan insyn av myndigheter och någon samverkan mellan dem finns inte. Eventuella straff är milda eller kan undvikas genom ”målvakter”.

Slutsatsen är att om de svarta jobben ska kunna omvandlas till vita eller ens förhindras att växa i antal så krävs många svåra beslut och åtgärder!

  • Kontraproduktiva arbetsmarknadsregler måste upphöra.
  • Utökad RUT och ROT kan bidra till att göra en del svarta jobb vita, vilket erfarenheterna redan visat.
  • Minimikostnaderna för enkla jobb sänks (Eventuellt genom begränsade subventioner, men ”etableringsanställningar” är inte lösningen. Alltför lätt att fuska med och ändå dyrare än svartjobb för arbetsgivaren. Kommer troligen att konkurrera ut en del vita jobb istället.)
  • Försörjningsstödet görs mindre attraktivt och villkoras med arbetsplikt eller studieplikt med kontroller. Att stapla bidrag genom t.ex. multipla identiteter ska inte vara möjligt.
  • Upphandlingar måste göras med kompetens och resultaten kontrolleras.
  • Kontroller av arbetsgivare och arbetstagare införs genom att samköra register hos olika myndigheter så att det inte blir lika lätt att fuska.
  • Utanförskapsområden får inte vara ”ekonomiska frizoner” (och ska naturligtvis inte finnas).
  • Överträdelser bestraffas tillräckligt hårt.

Det går att genomföra men vi måste tänka i nya banor och handla därefter!